Var diskuterar vi de stora frågorna i en sekulariserad värld?
Religionen påminde oss om introspektion, gav utrymme för reflektion och svar på livets svåraste frågor. Som människor har vi fortfarande samma behov av guidning, men vart vänder vi oss nu?
Innan vi blev det sekulariserade västerländska samhälle vi nu är, så vilade livets osäkerheter på religionens grundpelare. Det var religionen som berättade för oss hur vi skulle leva. Hur vi skulle dö. Religionen gav oss svar på frågor om relationer, arbete, moral, världen och oss själva.
Man kunde gå till prästen, eller motsvarande ledare, och få veta hur man finner ett inre lugn när världen omkring en stormar, hur man skapar och förädlar en kärleksrelation, hur man hittar mening i livet och hur man lever rätt, m.m.
Religionen var det absolut största utbildningsorganet och utgjorde livets skola.
Idag har vi inte denna livets skola. Vi har många skolor och utbildningsorgan som kan förmedla oändligt mycket teknisk, extern kunskap. Men var lär vi oss om oss själva? Var lär vi oss introspektion?
Var lär vi oss att reflektera över våra värderingar och moral?
Var lär vi oss att tänka kritiskt och ifrågasätta våra antaganden om världen?
(Just ifrågasättandet av den egna världsåskådningen har väl förvisso inte direkt varit religionens starka sida).
Det är egentligen inte religionen som är det viktiga här. Det viktiga, och de vi som samhälle och människor är så svältfödda på, är många av de beståndsdelar som en gång var religionens uppdrag att lära oss om.
Religionens roll är bara som själva behållaren i detta sammanhang.
Den som påmint oss om vikten av självutveckling och förädlingen av allt det som kan associeras till visdom.
Vi kan, på en halv sekund, distrahera oss och fylla huvudet med innehåll i all världens format. Men själens vakuum då?
Den friktion, de frågor och inre behov som eventuellt skulle göra sig påminda om vi satt i stillhet, utan distraktion?
Vi varken tvingas, uppmanas eller uppmuntras att vända oss inåt. Så fort något skaver på insidan kan vi omedelbart bedöva det med dopamin i form av mat, sociala medier, nyheter, alkohol etc. Och det är precis vad vi gör.
Den enda gången vi inte riktigt kan värja oss för skavet och det som ibland bubblar upp, är när vi stänger ögonen för att sova. Och då har vi inte verktyg att hantera det. Kanske är det en bidragande orsak till att så många har sömnproblem idag?
Pratas det om vad man vill uppnå, har för ambitioner eller önskar för sig själv så handlar det i 99% av fallen om externa prestationer.
Och det är inget fel med externa prestationer - tvärtom är det en avgörande viktig del av självutveckling.
Men, varför pratar man aldrig om strävan efter att bli en “god” människa?
Om hur man kan stärka sin empatiska förmåga?
Bli en bättre lyssnare.
Varför vill man inte resonera om, och kartlägga sina värderingar?
Öva upp sitt tålamod, utveckla sin humor eller resiliens?
Kanske för att vi inte längre påminns om vikten av detta från samhället.
Det som religionen en gång påminde oss om, men som försvann någonstans på vägen.
Det som vi så desperat behöver mer av i världen.
Det som vi skulle kunna kalla visdom.
Vad tror du? Lämna gärna en kommentar och tänk högt.
Hej Louise
Jag vill börja med tackar för dina underbara funderingar och frågor.
Jag ska dela med mig lite tankar här, å andra sidan mina tankar är inte helt färdiga och de är i process till att bli färdig 😂
Jag börjar med religösa aspekt som du började med. För tydlighet skulle vill jag punkterar att besvara på sånt här aspekt måste man förstår regions historia, vad den sekulära världen lär oss och vart sekulära värden leder oss till.
Enligt sekulariserat människan säger att vi ska vara fria genom att vara fria ifrån religion och människan klara sig själv utan något av de övernaturliga. Enligt undersökningen säger människor mår sämre idag jämföra med 1900-talet.
En författare som heter David Thurfjell som professor i religionsvetenskap,och han arbeta genom att t intervjua människor eller hans undersökning baserar ganska mycket på intervjua människor runt i värld . Han säger att: om man intervjuar människor eller en sekulära människan och i frågar om religion då svarar många med svar som handlar om natur och de säger att de är väldigt kritisk emot region. De ser inte sig själv som religösa däremot de kan vara lugn när de är i skogen med sin hund eller i skärgården.... Thurfjell beskriver också att man skulle säga att många i Sverige skulle säga att natur är deras kyrkan. Många i Sverige har relation till natur och finns existensiella dimition i natur än kyrkan. Skogen är plats som alla kan relaterar sig till mer än kyrkan. Varför blev så undra man?
Är det så människor vill villa på någon sett då försöker vi hitta plats där man kan villa? Eller blir skogen den plats man försöker hitta inre ro. Thurfjell säger att de här människor som han har intervjuat söker inre landskap och yttre landskap, på någon sätt blir det övernaturliga oavsett man inte beskriver som övernaturliga.
Problem med det, är att vi bland in sekularisering och andlighet på en samma gång genom att göra inre ro och yttre blir det samma, då hittar inte människan meningen med allt hon söker, och när man har sökt och inte finner då kommer osäkerhet in. En sekulära människan beskriver att de behöver inte Gud, men samtidigt vi ser många nyansen som kommer in och likna religion på alla sätt och vis som har vuxit under den är tid. Till exempel, New Age, joga, och allt annat som ni vet eller inte vet. Så enligt filosofi, alla människor är sökande efter övernaturliga dimition.
Jag själv det att finns problem med sekularisering, är att individualistisk tank sätt växer. Du karar dig själv. Det är det vi lär oss i skolan att du ska plugga efter plug ska du börja jobba och ska du känna pengar för att du ska klara dig själv i den här världen. Är det så verklighet ser ut där ut? Eller om man har misslyckas med skolan då är man inte med i leken då är man Körd!! Är det så det är?
Vi borde lära oss att människan klara inte med sig själv, människan behöver gemenskap. Människor klarar inte om hen har ingen hop ingen tror, och Ingen kärlek. Människan som har hop om framtiden, en gemenskap som den trivs i, och kärlek som man dela till omgivning då skulle all ondska i den värld inte finnas längre.
Tack för mig än så länge.