Om åsikter och varför man inte borde ha så många
Det man tycker om något. Uppfattningen man har om något. Det är vad en “åsikt” definieras av, enligt Bonniers svenska ordbok (som också råkar vara en av mina käraste ägodelar. Pappret som sidorna är producerade av är så strävt och poröst. Sådant material som liksom suger åt sig. Inte alls som de nyutgivna populärvetenskapliga böckerna i bokaffären på centralen, vars ord bara sitter där, blanka och trotsiga).
Iallafall. Jag får ofta frågan “Vad tycker du om X?”. Må det handla om ett tredje kön, gängkriminalitet, elpriset, religion eller vaccin. Den frågan har besvärat mig oerhört de senaste åren, och efter en hel del reflekterande så har jag nu en idé (inte åsikt) om varför:
Först och främst; en åsikt är så tunn. Så lätt att lägga sig till med. Poff, så har man en åsikt. Man behöver inte ens kunna något om ämnet i fråga. Det finns inga grundkrav eller kvalifikationer för att ha en åsikt. Man behöver bara tycka. Det är allas rätt och ingen kan frånta en det. Men med det sagt så ligger det sällan någon större tyngd i åsikter. Det kan givetvis göra det, men det krävs en ganska strukturerad utvärdering av åsikten i fråga för att avgöra huruvida det förhåller sig så eller inte.
För det andra: Idag ser vi många populistiska tendenser i samhället. Populism föder hat och krig och är inget vi vill ha ibland oss. Dessa populistiska tendenser bottnar i polarisering, det vill säga att man ser saker som svart eller vitt: bra/dålig, god/ond, bokstavstroende terrorist/rationell ateist, nyttigt/farligt, modernt/förlegat, rätt/fel o.s.v.
Var kommer i sin tur polarisering ifrån?
Ofta hetsiga, aggressiva debatter i vilka man mest kastar sina egna argument i ansiktet på andra. Gärna ackompanjerat av ett mått av idiotförklarande och förlöjligande av motparten. (För det är just det som det handlar om: med- eller motpart. Vi mot dem.)
Hur uppstår då dessa hetsiga pajkastningar?
Min tes är denna: Genom lösryckta, snabba, reaktiva, ogenomtänkta, i affekt klumpigt formulerade åsikter om ämnen man faktiskt inte kan titulera sig expert inom.
Man måste givetvis inte inneha expertstatus för att få ha en åsikt om saker och ting. Men, många människor med allsköns åsikter om en massa saker verkar inte själva inse att de kanske inte är fullärda i frågan de uttalar sig om. De verkar inte ens reflekterat kring att man omöjligen kan informera sig fullständigt om något. De verkar vara tryggt övertygade om att de sitter på “svaret” och “ser sanningen”. Gärna “objektivt” dessutom. Men är världen och dess fenomen inte för komplex för att det över huvud taget ska vara möjligt?
Ponera att du läst på i en specifik fråga (säg invandring) från dagen du blev läskunnig tills dagen du dör. Detta är ditt favoritämne och du har förkovrat dig i allt slags material för att lära dig mer. Detta skulle ju då eventuellt kunna rättfärdiga en välgrundad åsikt i en viss invandringsfråga (vi fortsätter med det exemplet).
Men. Då får det ju förutsätta att du
inte konsumerat ett snävt material, vinklat med fördel till ett visst perspektiv, exempelvis en rasistisk övertygelse.
helst inte har några personliga kopplingar till frågan, som kan göra dig partisk. Exempelvis upplevt förtryck från annan folkgrupp, varit med om något brott, haft föräldrar med starka åsikter etc.
inte är en människa, i ordets biologiska mening. För med den statusen kommer “cognitive biases”. Det är det engelska ordet för alla genvägar vår hjärna tar varje dag för att slippa slösa onödig energi till att tänka rationellt och noga med olika glasögon. Detta är inprogrammerat i oss och inget vi kan ändra. (Däremot kan vi bli medvetna om vår bristfälliga resoneringsmaskin och försöka uppmärksamma när vi trillar i tankefällorna.)
En väldigt vanlig fälla är “confirmation bias”, vilket innebär att vi per automatik söker efter sådant som bekräftar våra teorier, fördomar, övertygelser, köp eller val. Den är sådär hjälpsam när man ska försöka skapa sig en välgrundad och “objektiv” åsikt. Vi vill inte behöva ändra oss när vi väl intagit en hållning!
Om vi ändå leker med tanken att du lyckats skapa dig en så gedigen expertis som ändå är möjligt i ämnet? Ja, då vill jag påstå att det kommer till ett pris. Det priset har jag försökt illustrera i den högkvalitativa teckningen nedan.
Okej, så ju djupare man studerar ett ämne, ju mer expert blir man (längst ner i spetsen).
Ofta är det dock så att man då även blir allt mindre rigid i sina åsikter. Man förstår att det finns olika perspektiv och sätt att ta sig an frågeställningar. Med kunskap kommer ofta en ödmjukhet inför sin egen bristande förmåga att finna sanningen. “Svaret.” Experter svarar ofta “det där är komplext” när de får en till synes rak och enkel fråga. Det gör folk väldigt frustrerade.
Men säg att man befinner sig där nere i spetsen - i den djuplodande kunskapen. Vad har man betalat för pris då?
Jo, man har fått avvara helheten. Överblicken. Fågelperspektivet. Relationen till alla andra parametrar (som jag försökt illustrera med de lila cirklarna. De är andra frågor/ämnen/perspektiv/livsåskådningar/-ismer). Man kan ju vara hur kunnig som helst, men om man i denna process tappat det holistiska perspektivet, och i visst mått det sunda förnuftet - vad tjänar expertisen då till?
Kort och gott: Ju rikare djupkunskap man skapar sig, desto mindre blir synfältet.
Och på andra hållet: Ju närmare trattens öppning man befinner sig, desto tunnare är kunskapen. Extremen där är Krister som i Facebooks allehanda kommentarsfält (gärna i caps lock och med lite för många utropstecken) deklarerar hur saker och ting ligger till. Förklarar för oss. Tycker till!
Givetvis utan någon form av akademisk utbildning eller annat legitimt kunskapsbevis.
There you have it.
Jag har tyvärr ingen rungande slutkläm på det här. Det är ju liksom inget brandtal med ett tydligt avslut. Det är, i all sin enkelhet (läs: komplexitet) bara så långt jag kommit i funderingarna kring varför jag har extremt svårt att svara när någon, i förbifarten, frågar mig “Vad är din åsikt om X?”.
Jag vet ju ingenting. Och när jag väl lyckas veta något så är det alltid något annat relevant jag missat.